Västra Hästholmen

Redan i riksgeneralkvartermästaren Eric Dahlbergs utkast till befästning av den av Karl XI beslutade örlogshamnen Karlskrona föreslogs, att ett jordbatteri skulle byggas på Västra Hästholmen för försvaret av Arpösund, som sundet mellan Hasslö och Almö då kallades. I ett kungligt brev daterat den 6 april 1689 anbefalldes att Hästholmen skulle befästas. Det rörde sig troligen om en provisorisk anläggning.

Med de ryska galärflottornas kusthärjningar i färskt minne, föreslog 1724 års fästningskommission att Karlskrona skulle säkras mot galärer. Bland annat föreslog kommissionen, att sundet mellan Almö och Hasslö skulle försvaras med ett verk på Västra Hästholmen, samt att vattnet mellan Västra Hästholmen och Hasslö skulle fyllas med sten. Penningbrist och motsättningar mellan krigskollegium och amiralitetskollegium innebar att ingenting gjordes åt de mindre inloppen till Karlskrona, däribland inloppet mellan Almö och Västra Hästholmen. Det dröjde ända till slutet av 1700-talet, innan beslutet från 1724 började verkställas.

Under Napoleonkrigen i början av 1800-talet var verken på Västra Hästholmen bemannade av soldater ur Kalmar regemente 1810 och Kronobergs regemente 1811. Troligen var batterierna på Hästholmen uppställda i öppna batterivärn av jordbatterityp med fronten åt väster.

De anläggningar som vid denna tid fanns på Hästholmen utgjordes av en redutt och tre batterier, ett Corps de garde, ett kruthus och en optisk telegraf. Dessa anläggningar hade troligen tillkommit med början omkring 1790 då Abraham Bäck var fortifikationsbefälhavare i Karlskrona. Under de första åren av 1800-talet förbättrades verken på Västra Hästholmen, fortfarande med Bäck som fortifikationsbefälhavare och med befälhavande amiralen i Karlskrona Johan Puke som pådrivare.

Uppförandet av ett stormfritt kasematterat föreslogs 1833 uppföras och arbetena startade omgående. Mellan 12 och 16 kanoner skulle uppställas på ön. År 1836 sattes Västra Hästholmen i fullt försvarstillstånd. Förbättringsarbeten påbörjades varvid Norra donjonen och östra murverken tillkom.

På Västra Hästholmen fanns 1850, redutt, retranchement och krutkapell. Med retranchementet avsågs sannolikt tidigare nämnda batterier.

Befästningskommittén föreslog 1867 att skansen på Västra Hästholmen skulle fullbordas. Bland annat skulle ett jordbatteri för beskjutning av Hasslölandet anläggas i södra fältvallen. Vidare skulle ett bröstvärn i betong uppföras och bestyckas med fyra räfflade kanoner samt att pansarbrytande artilleri med pansarsköldar skulle insättas i Norra donjonens valv. Man tjuvstartade byggnationen 1865.

Man beslöt 1871 att bestyckningen på Västra Hästholmen skulle utgöras av tre pjäser i jordvallen till beskjutning av Holmen (sedermera friliggande holmen söder om huvudön) och Hasslölandet. Vidare skulle fyra räfflade kanoner finnas i Västra donjonens vallgång samt två pansarbrytande kanoner bakom pansarsköldar i Norra donjonens valv.

Omkring 1878 påbörjades utläggning av elektriska minor i inloppen och 1886 inrättades en tändstation på Västra Hästholmen med tillhörande syftstationer på Hasslö och Österholmen byggda 1891.

Riksdagen beslöt 1899 på förslag av 1897 års befästningskommitté om en omfattande ombyggnad av Västra Hästholmen med tillförsel av nytt modernt artilleri. Ombyggnadsarbetena pågick åren 1903-10 och i samband med detta tillfördes ett 12 cm tornbatteri om fyra pjäser och ett 57 mm batteri om tre pjäser. Till detta kom ett antal batterier av äldre modell, vilket innebar att Västra Hästholmen under första världskriget hade en bestyckning om sju batterier och 18 pjäser. Dessa benämndes VH 1, VH 2, VH 4, VH 6, VH 9, VH 10 och VH 11.

Efter 1925 års försvarsbeslut återstod endast batterierna VH 1 och VH 2 vilka 1936 döptes om till H 1 (57 mm) respektive H 2 (12 cm). Dessa batterier kom att utgå ur organisationen 1964 respektive 1969. Sista gången skjutning ägde rum från Västra Hästholmen var med H 2 1965 och då med åldersklass ur KA 2.

Under första världskriget var Västra Hästholmen mobiliserat från början av augusti till oktober månads utgång 1914 och under andra världskriget var Västra Hästholmen bemannat så gott som hela tiden.

Under slutet av 1930-talet tillfördes luftvärnsautomatkanoner till fortet, först 25 mm kanoner och sedermera 40 mm kanoner modell 1936.

Sedan det lätta batteriet H 1 utgått ur organisationen tillfördes Västra Hästholmen artilleritropp för sjömål i form av 40 mm dubbelautomatkanon modell 1936. Denna utgick ur organisationen i slutet av 1970-talet och ersattes då av en värnkanon 74 med bemanning ur armén. Denna värnkanon utgick ur organisationen i början av 1990-talet.

Till det tunga batteriet H 2 fanns en kedja av mätstationer runt batteriet. Från början användes så kallad långbasmätning, en form av bäringsmätning från olika platser i skär-gården. Till detta kom en lodbasmätare på Harön i Ronneby skärgård. Batteriet utnyttjade också den kedja av teodolittorn som fanns runt om i skärgården. Således kunde tornen på Gö udde, Hasslö och Aspö utnyttjas. I slutet av 1950-talet tillfördes eldledningsradar och spaningsradar till Västra Hästholmen.

De mätstationer som fanns vid batteri H 2 nedläggning 1969 var:

• Mätstationstropp (eldledningsradar + stereomätare (inbasmätare) i batteriet.
• Mätstation, lodbas, på Kedjehallen Aspö
• Mätstation, lodbas, på Harön

Till detta kom en rörlig mätstationstropp med utgångsgruppering på Lindö udde.

Strålkastaravdelning fanns från början på huvudön men från slutet av 1930-talet flyttades strålkastarna ut från huvudön till Törnekalven på Hasslö respektive till Gö udde.

Redan på 1880-talet lades de första elektriska minorna i västra inloppet. Dessa manövrerades från tre stationer, syft- och tändstation på Västra Hästholmen och syftstationer på Hasslö och Österholmen. Den inre mineringen, som så småningom helt kom att manövreras från Västra Hästholmen utgick ur organisationen omkring 1960. Vid tiden för andra världskriget utlades en minering längre ut i inloppet med minstation på Kåsaskär. Denna minering drogs in i samband med, att Hasslöbron stod klar 1964. Minstationen står däremot kvar på Kåsaskär. Även på Stångskär, väster om Kåsaskär har funnits en minstation, som idag står kvar.

Efter nedläggningen 1969 fram till början av 1980-talet har fortet fungerat som mobiliseringsförråd.

I dag förvaltas Västra Hästholmen av Statens Fastighetsverk.

Bemanning

1878 utgjordes krigsbemanningen på Västra Hästholmen av:

• 15 officerare
• 19 underofficerare och
• 318 manskap.

Av dessa utgjorde cirka 90 % sjötrupp och resten kom från fortifikationen och infanteriet.

Fredsbemanningen utgjordes av en underofficer och fem manskap.

Vid mobiliseringen 1914 utgjordes krigsbemanningen av:

• 12 officerare
• 17 underofficerare
• 429 manskap
• 1 civilmilitär (läkare)

Under andra världskriget utgjordes bemanningen av cirka 400 man, en siffra som kom att gälla fram till 1960-talet, då styrkan successivt reducerades.

Spärrkompani Västra Hästholmen, som förbandet kallades för efter 1956 – dessförinnan endast Spärren Västra Hästholmen – hade1950 en krigsbemanning på 12 officerare, 18 underofficerare och 410 manskap. Cirka 275 man var förlagda på Västra Hästholmen, övriga på olika platser runt förbandet.
Organisationen såg ut som följer:

• Stab, stabspluton (stabspersonal, sambandspersonal, radarpersonal, m.fl.)
• Trosspluton maskinpersonal, tekniker, kökspersonal, sjukvårdspersonal, m.fl.)
• Två batterier, H 1 och H2 pjäspersonal, mätpersonal. Eldledningspersonal m.fl.)
• Strålkastartropp
• Två minspärrtroppar (Västra Hästholmen och Kåsaskär)
• Stängselavdelning
• Sjöbevakningsavdelning

En unik detalj på fortet är den dieselmotor, som installerades 1910 för strömförsörjning av olika delar av anläggningen. Den var i bruk till nedläggningen 1969. Senast motorn var i gång var i samband med Fortifikationens 350-årsjubileum 1985.